truhoppochkarlek

Igår, måndag, tog jag ner min älskade springare till ridplanen. Jag tog av tränset och stoppade det innanför jacken, så att bettet skulle hålla sig varmt. Sedan började det ofattbara, det underbara, det otroliga! Jag och Dottla kommunicerade, vi arbetade ihop. Hon följde minsta vink. Hon lyssnade och förstod, och hon bara gjorde. När jag arbetat lite markarbete (dvs, samma sak som med Tru´ tidigare under dagen, fast helt lös!) så satt jag upp. Hon var lika fantastisk då, vi gjorde volter, framdels och bakdelsvändningar, stannade och ryggade. Att stanna var det som gick sämst, hon gillar inte att stanna utan vill bara gå, gå och gå! Men ingenting kan förstöra den glädje och den lycka jag kände när jag red runt där på min vackra flicka, utan träns.

En upplevelse och känslor som aldrig kommer frösvinna ur mitt minne och hjärta!


(Jag och Dottla igår, Angie kom ut och fotade och filmade oss, filmen kommer senare!)

Att vara fri tillsammans!

Någon gång, någonstans ska vi ta oss ut utanför ridplanen och utanför alla stängsel! Men just nu räcker det här. Just nu är det här fortfarande ofattbart. Det ärr ofattbart att vi tagit oss så här långt, jag förstår verkligen inte hur min häst kan vara så underbar. Jag saknar ord.