Så; efter gårdagens fina promenad fick jag med mig Dottla hem och in i stallet där jag borstade igenom henne och tog på tränset. Red iväg (barbacka som alltid) och så länge var allt frid. Dottla gick på hyfsat tills vi kom ut på ängen bredvid mitt hus, där började tjrvet. Hon spände till, snodde runt och vänster och stängde av högersidan. Jag kände mig extremt dålig som inte fick någon som helst kontakt med min häst, vi bara bråkade. Efter många om och men och efter lika många snurrar så tog vi oss äntligen ut på vägen och upp förbi Gunnar Kristofferssons hus. Med en askass känsla i magen fortsatte vi ut på ängen bredvid hans hus och vi tog oss nästan ända fram till skogen innan nästa släng av snurrar kom. I ca 10 minuter satt jag och försökte få kontakt med min häst samtidigt som jag själv mådde dåligt. Otroligt dåligt. Jag hade lust att grina. Men då började jag prata med mig själv. (Hej schizo?)
- För i helvete Bella, sätt igång och rid hästen. Använde sätet, lossa upp och mjukgör. RID för i helvete RID! Skärp till dig, prata med henne. Lås upp. Skit i att det går skit nu och fokusera. Bra där. Rid på en volt, mjuka upp, ställ om. ANVÄND SÄTET, forma henne. Men RID då. "Slit" henne inte i munnen utan ge efter själv först.
Så efter 20 minuter till ute på den där djävla ängen så tog vi oss upp på vägen med en något mjukare och något mindre låsande häst.
Några fler snurrar blev det såklart men vad gjorde det? Jag började hitta mig själv igen, hitta tillbaka till våran kommunikation.
Efter en stund på vägen så stack vi in i skogen och red lite halvt planlöst och utan stig men följde ändå vägen, där kom lyssnandet tillbaka på riktigt. Hon slutade att bara stänga av och började verkligen lyssna på min sits igen. Det kändes så sjukt underbart när det gick uppför mig att mitt pepptalk med mig själv faktiskt fungerade och gav resultat, att jag faktiskt RED henne oavsett om det gick bra eller dåligt. När vi kom ut till vanliga vägen blev det en härlig galopp och sedan avslutade vi och gick hem ock så fick pållen en genomgående stretch och massage.
Jag skulle ta ut henne ur hagen, utan grimma och grimskaft. Fram till grinden fungerade det bra, öppnade, släppte ut henne. Dottla ställde sig och åt medan jag stängde grinden. Jag började då gå fram till henne och då promenerade hon iväg med mig. Över grannens gård, över lilla ängen, ut på stora nedanför oss. Japp. Kul. Jag fick komma ca 5 meter nära innan hon började gå igen. När vi var på ängen nedanför vårt hus tog jag upp mobilen som ni ser resultatet av här ovanför. Och det är våra hundar som står för ljudeffekterna i bakgrunden.
Tanken var alltså att ta med henne in i stallet och ta av täcket som precis gick sönder när jag kom. (Sjukt roligt att ha en häst som hatar täcken). Men så blev det ju inte. Efter en stunds promenerande "hästjagande" fick jag komma fram och hämta henne. Great. Haha. Då blev det en ridtur men den måste få ett eget inlägg! ;)
Att släppa kontrollen och att inse att kommunikationen ändå fungerar okej är otroligt upplyftande. Idag gick jag ut i hagen och tog på Dottla tränset men utan tyglar. Sedan jobbade vi oss igenom hagen och ut i friheten. Ut utanför stängslet, helt lös, fick hon gå. Vi tog en liten promenad och jobbade sedan på ängen bredvid hagen, och det fungerade bra. Hon har lätt att flyta iväg, tappa fokus och bli otroligt matglad men vad spelar det för roll? När hon kan följa med ut på en promenad i det fria utan någonting? Haha. Otroligt glad. Stark glädje. På slutet tog jag till och med av tränset helt. Underbart. Myshästen!
Ett fleecetäcke, ett stigläder runt Dottlas hals och två ridspön var dagens utrustning. Det började med att Dottla sprang iväg med mig när jag suttit upp. Hon galopperade iväg till en hagöppning och stannade där. Jag försökte få kontakt med henne och vi tog oss tillbaka till stallet, men en del snurrande och virr blev det. Elin väntade lugnt med Wojjedojje vid stallet, så jag hoppade av Dottla och hjälpte till att spänna sadelgjorden. Sedan hoppade vi upp på våra tappra springare och Dottla lugnade ner sig. Vi följde vägen ner mot sjön/sommarstugorna och Dottla lyssnade faktiskt ruskigt bra för att vara första gången utan träns UTE! Jag blir så stolt över oss. Visst, vi var överallt i början och kontrollen sket vi i, men sen efter en stund fungerade det så bra. Och Wojje skrittade så lugnt trots mitt intressanta påhitt med Dottla.
Min tanke idag var att eftersom vår kommunikation på senaste tiden varit så upp och ner gående så kände jag att vi släpper den där jäkla kontrollen, låter det gå som det går. Och det gick bra. Hon sprang iväg i början men sen var det som om det gick upp ett ljus att jag inte tänkte eller kunde tvinga henne till någonting. Då var det plötsligt jättekul att få vara ute. Att få vara med. Härliga och ljudliga frustanden och öronen framåt.
Dock blev älsklingen extremt sur efter ridturen, när jag skulle ta ut Tru'. Så förbannad över att hon inte längre stod i mitt centrum just då. Hon högg efter Tru' och var allmänt bitchig. Men hon är och förblir min älskade älskling. She's the only one for me!
Det är andra gången i mitt liv som jag klipper en häst. Det är första gången någonsin Dottla blir klippt/rakad. Kort och gott, hästen stod inte still, jag är en newbie och det blev skitfult! Men hästen fick en sjujäkla gång efteråt.....
Idag drog jag och letade jag reda på vår gamla klippmaskin och släpade ner den till stallet. Där fick Lasse titta på den och vi konstaterade att vi behövde leta fram två skruvar. sagt och gjort, vi letade och letade. Och letade lite till. Så! Efter många om och men så hittade vi två skruvar som passade. HURRA! Då var det dags att testa maskinen och självklart så fungerade den inte. Den surrade till och dog. Lasse fick pyssla och pilla lite på den men han hittade liksom inget fel, men vi konstaterade att det är glapp någonstans i sladden. Vi hittade bara inte var. Så jag gick till grannarna Kerstin och Kenneth och knackade på, frågade om de hade någon klippmaskin och det hade de! Och den fungerade också!
Då var det bara att plocka in min gråa lilla dam och börja klippa. En enkel match tänkte jag då Dottla ofta är orädd när jag håller i läskiga saker. Ack så fel jag hade. Jag hade satt fast henne med ett enkelt grimskaft under hakan och min plan var att endast raka halsen eftersom det är där hon svettas men efter x-antal stegringar, hopp och snurrar så kom jag nog nära att jag kunde börja klippa magen. Hon stod still en stund sedan var det bara att snurra, hoppa och stegra en stund till innan jag fick klippa i 5 min till. Ja så gick det alltså till. Det blev en helkroppsklippning då jag jobbade mig från mitten och bakåt och sist framåt. Vilket var det som fungerade bäst eftersom jag inte fick komma i närheten av halsen från början. Hela klippningen tog ca 3 -4 timmar och hon var inte lugn en endaste stund under hela klipppningen. När hon väl stod still och lät mig klippa så var hon spänd i hela kroppen. Så det här med klippning kommer att tränas på flitigt i vinter. Trots att hon är så lättstressad och spänd så är hon så otroligt underbart snäll, för hon kan tjorva så otroligt mycket mer om hon verkligen vill. Men hon litar ändå så pass på mig att hon försöker lugna sig en stund. Så nu är min lilla gråa mördrömsponny en nakenfis...
Nyklippt nakenfis
Nyklippt nakenfis
Nyklippt nakenfis!
Kolla in hennes mörka ben och hennes ljusa kropp, innan var hon bara aningens ljusare över hela kroppen än benen, men lite ljusare ju längre upp och fram på kroppen man tittade!
Hon är otroligt duktig och hon är en svår häst. Hon är min bästa vän samtidigt som hon är som ett hemskt litet småsyskon som retar gallfeber på mig. Jag älskar henne och jag kommer aldrig tillåta det att vara på något annat sätt än vi två.
Igår gav jag mig på ett försök att rida Dottla, det gick käpprätt åt helvete. Jag började att rida med stången men det fungerade inte, vi bara snurrade ute på ängen och jaag fick ingen kontakt med henne vilket gjorde att jag var tvungen att ta rätt hårt i henne ett par gånger så då hoppade jag av, gick hem och bytte bett till mitt tredelade. Men det fungerade fortfarande inte. Efter 40 minuters arbete (allt som allt) så var Dottla sjöblöt av svett. Vi uppnådde ingen kontakt under hela passet utan hon stressade enbart och vägrade lyssna. Dessutom kunde vi nästan bara snurra/ gå på volt åt vänster. Försökte jag byta håll så spände hon till, stängde av och gick hemåt. Inte en bra dag alls alltså.
Min tanke var att ta en lugn, kort och dressyrinriktad uteritt, men så blev det ju inte. Som sagt, vi bara snurrade och snurrade och snurrade lite mera. Hon lyssnade inte på sitsen och knappt på tygeln, så efter 40 minuters slit gav jag upp, hoppade av och ledde hem henne. Jag mår skit när vi har sådana här dagar, när hon stressar, stänger av och vägrar vara kontaktbar. Jag vet inte vad jag ska göra, men någon gång så löser vi det nog. Hittar problemet.
Men efteråt så fick hon en härlig stretch och massage. Men det märks att det är något som spökar då hon bet mig. Knäpphästen. Men men. Jag älskar min dam ändå... ;)
Jag och min häst har ett speciellt förhållande. Men ibland tar det ett tag för mig att förstå vad det är min pålle vill säga. De senaste gångerna jag försökt ta in henne från hagen har slutat med att hon drar iväg i hundra knyck från mig x antal gånger innan jag blir galen (och skiter i mitt samvete) och drar grimsskaftet runt snoken på henne. Otaliga gånger har detta hänt, jag vet inte vad felet är. Men idaglyssnade jag på henne. Jag jobbade med Sia och Tru' först, och sedan begav jag mig ut i hagen för att försöka få med min häst in. Då hade hon gått ifrån flocken och stod nästan inne i skogen, helt själv. Jag gick ner till henne, satte mig ner och sträckte ut en hand, mitt sätt att bjuda in henne på. Hon kom genast men lugnt fram och nosade på mig, sa hej matte. Jag tog upp repgrimman och höll fram den, och hon lät mig ta på den. Men så började jag gå upp mot grinden, då stannade hon. Jag stannade också och tittade på min pålle. Hon vände huvudet mot skogen och tittade dit, länge, innan hon vände huvudet mot mig och funderade. Hon vände tillbaka huvudet mot skogen en stund och sedan tillbaka till mig igen. Då hukade jag mig ner och sträckte fram handen och hon tog de få stegen fram till mig. Jag stod och klappade en stund på henne innan jag försökte gå en bit igen. Vi kom ca 3 meter innan samma procedur upprepades. Vi gick några steg och upprepade, stannade och upprepade. Så när vi var framme vid bäcken stannade vi igen, hon tittade mot skogen, tittade på mig, skogen igen och sedan på mig. Då försökte jag lägga lite press på henne och "drog" lite i repet. Det jag menar då är att jag lät henne känna att jag höll i grimskaftet som annars varit hängandes under hela tiden. Det fick henne att tvekandes vända mot skogen och gå ditåt, istället för att "följa" trycket och komma till mig. Jaha, tänkte jag, som är extremt van vid att så fort jag försöker ta till och verkligen dra i repet så dundrar hästen iväg åt motsatt håll, så jag gav efter och följde med istället. Dottla stannade då och tittade lugnt på mig.
När min häst visar så tydligt att jag är dum i huvudet som inte lyssnar när hon verkligen visar mig så här självklara saker så förstår jag henne. Hon vill vara med mig, hon gillar mitt sällskap men hon vill inte följa med in. Vad det är hon inte vill göra vet jag inte än men det ska jag luska ut. Men att hon inte vill följa med in visar att jag som människa gör något fel.
Jag misstänker att jag faktiskt kört för mycket ridplansarbete även om jag varierat själva arbetet, så tycker hon nog att ridplanen är tråkig. Kan vara så.
Jag stod inför ett val; försöka tvinga med min stackars pålle in i stallet och må dåligt själv över att jag måste tvinga min häst att följa med som ni fått läs om för några inlägg sedan, eller prova något helt nytt. Jag valde det senare. Jag valde att följa min hästs väg. Men underligt nog ville hon inte leda själv, inte till en början i alla fall. Nej när det gick upp ett ljus för mig att hon faktiskt vill vara med mig (och inte med de andra hästarna som vi gick ifrån) så var hon nöjd. Vi promenerade iväg genom skogen, till en öppning ut från hagen. Också promenerade vi med mig först, en slak och hängande lina emellan och Dottla sist. Vi promenerade in i skogen, följde ingen specifik stig utan bara vandrade på. Efter kanske 15 min eller så vände vi hemåt, då hoppade jag upp och lät Dottla välja väg, vilket hon tyckte var otroligt roligt. Och då tog vi oss en härlig galopp också, utan sadel och i repgrimma. Underbart säger jag bara. Underbara lilla pålle.
Så lyssna på din häst, skit i att den inte vill följa med in eller så! Lyssna och lek, ha kul, älska. Både du och din häst ska vilja vara med varandra, ni ska vilja gå ut och jobba. Våga bryta mönstret och prova dig fram.
Jag själv ska öppna ögonen än en gång, tack vare min häst. Tänka om, tänka nytt.
Dottla var på samma humör som igår när jag skulle hämta in henne i morse. Alltså inte alls intresserad av att följa med in. När jag märkte att hon inte var sugen på att gå in så drog jag snabbt grimskaftet om halsen och om nosen så att jag skulle slippa jaga henne runt halva hagen och sedan komma fram till att jag ändå var tvungen att linda runt grimskaftet för att få med henne in. Likaså idag åkte stressen av direkt när vi kom in i stallet, en lugn häst stod alltså lös på gången medan jag hämtade grejer ur sadelkammaren, dvs lite korn och alger till min lilla donna som belöning för den slitsamma vägen in. Sedan kratsade jag hovarna och stod och myste med lilla pållen en stund. Därefter tog jag på henne tränset och tog med henne ut till hagen där jag började löslongera som uppvärmning. Dock var det något som inte var riktigt bra med henne idag. Hon haltade inte men det såg ut som om hon hade en massiv spänning i fram och hon låg på bogarna hela tiden under hela passet. Jag satt aldrig upp och red utan löslongerade henne varvat med mycket mys i ca 30 min innan hon fick skritta ner till hagen, helt lös igen.
Dottla var i alla fall supermysig idag, så foort hon fick komma in ställde hon sig med huvudet vid mina knän, typ, och bara njöt av att få vara nära, få bli kliad occh pussad på. Ibland tog hon initiativet och började klia på mig innan jag hann börja pilla på henne. Haha. Och det bästa utav allt är att hon har lärt sig att matte, dvs jag, inte är så tålig som en häst så hon kör enbart med läpparna när hon "kliar" mig. Jag blir så stolt över henne, över oss och över mig. Att vi kommit så här långt. Min vackra och underbara häst. Min vän. Jag känner lyckan värma i bröstet när vi står där på ridplan och pillar på varandra, myser. Och ja, jag hade ett fett stort leende på läpparna när vi stod stilla och hade våra mysstunder på ridplanen idag!
Lägger ut dessa två filmer i en kärleksförklaring till min häst, dock insåg jag att vi båda har utvecklats något enormt senaste halvåret och sedan dessa filmer blev gjorda! Haha, måste få ut någon som kan fota och film oss något så ni inte tror att vi står still i utvecklingen!
Efter den hemska ridturen häromdagen kände jag igår att jag var villig att prova något nytt. Jag har ett stångbett med kedja, efter min gamla häst Footie, som jag bestämde mig för att prova. Hittills har jag känt en stor rädsla inför användandet av ett så skarpt bett, eftersom jag själv anser att jag inte har kunskapen om användandet av det. Men nu på senare tid har jag läst mycket om akademisk ridning, om stångbett och liknande och kände att jag i alla fall kan prova. Och vilken häst jag fick! Hon lyssnade bättre än vanligt, vi hittade traven och hon var jätte fin och mjuk. Hon hittade lättare avslappningen och förstod lite bättre vad jag menade i vissa fall! Dock försvann lite av tölten och hon ville endast trava då hon fick mycket beröm när hon hittade den från början.
Jag misstänker att när jag ska rida mer i tölten så bör jag ta ett mindre skarpt bett, då jag måste ta rätt mycket i henne när hon väl kommit in i tölten. Hon lyssnade som sagt mycket bra igår, och jag blev så stolt över både henne och mig själv. Hon verkade tycka att det var riktigt skönt att få arbeta igenom hela kroppen lite mer och hon frustade mycket under delar av ritten. Min lilla älskade underbara lilla häst. Det finns inga ord för hur mycket jag älskar den varelsen.
Som jag känner nu är stångbettet vårt hjälpmedel i dressyren, inte under uteritt. Där kommer jag fortfarande köra med tredelat eller mitt vanliga raka bett. Vi har problem men vi jobbar på dem för att hitta en bra lösning och inte för att jag ska få en "lydigare" häst. Jag vill ha en mjuk och glad häst, jag vill ha en häst som pratar med mig, som föreslår saker, som vill ut med mig. Jag vill inte ha en häst som följer min minsta vink bara för att. Men hittills har vi kommit långt, jag och min speciella lilla häst.
-Nej! alla problem löser sig inte av ett skarpare bett och jag anser att allt för många "löser" problem med för skarpa bett, just för att det fungerar för stunden. Problemet kvarstår, fortfarande! En stor okunskap och felanvändande leder till större problem och skador! Och förutom det så tycker jag att man ska känna hästen nog bra att man kan rida både löst och med vanligt bett innan man sätter in ett skarpare bett. Vid rätt användande kan man få en "lydigare" häst, en mer avslappnad och mjukare häst, men i många fall är ju bettlöst eller annat/vanligare/mjukare bett ett bättre alternativ!
Jag har precis varit ut och haft ett extremt kämpigt pass med min häst. Idag var precis allting jobbigt för min hästs huvud. Det började med att hon bara skulle bralla, bocka, springa och allmänt inte "fångas" i hagen. Hela tiden lite cirklande runt mig men med det där djävulsleendet lekandes i mungipan, typ. När jag äntligen fick komma fram till pållen och kunde ta med henne in så var hon faktiskt på helt okej humör under tiden jag masserade och borstade igenom henne. När jag sedan kom ut och satt upp så var det bara ut i hagen som Dottla ville, det gick inte att styra åt något annat håll så jag lät henne gå till grinden och gjorde då en volt tillbaka åt rätt håll, hon voltade tillbaka. Kul. Ca 7 - 8 gånger höll vi på så innan hon var villig att gå ut från gården, därefter bestod första delen av ridturen av en djävla massa voltande. Dottla bara spänner till halsen, trycker ut bogen och går dit hon vill, jag sitter då och försöker få henne att räta upp sig och böja sig mjukt och volta tillbaka, så ja, en jädrans massa "volter" blev det. När vi kom fram till en lite större vattenpöl hoppade jag därför av och ledde över henne, vid första vattenpölen försökte hon tvärdra och efter det så stegrade hon och gjorde tjuvryck. Hela hon var helt uppihejsan och vägrade lyssna på mig så tillslut drämde jag ridspöet i backen några rejäla gånger så att fokus låg på mig istället för på flykt och hemfärd. Först då hajjade hon till och tittade på mig med en blick som sa; Liksom vad då!? Och då klappade jag henne lite lugnande på halsen och sen var det bara att gå över pölen, vid nästa pöl behövde jag bara hoppa av så följde hon med. För er som inte känner mig och min häst så bör jag tala om att hon är väldigt speciell! Ibland kaosar allt i hennes värld och då måste man hitta något som får henne att fokusera och tänka efter! Vilket hon gör om jag slår spöet i backen.
När vi då tagit oss förbi alla hemska pölar och tagit oss fram till vägen så slog det totalt slint i skallen och hon stressade enbart. Gosh. det var som att sitta på en tickande bomb, hon ville bara kasta sig iväg men kunde inte fatta galopp riktigt alls, så det var det vi fick arbeta med. Hitta lite mera lugn och stabilitet i hästen, vilket var väldigt svårt. Efter några turer fram och tillbaka efter vägen fattade hon äntligen galoppen och då lät jag henne rejsa på. Då gick det fort men efteråt lyssnade hon väldigt bra! Då fattade hon galopp på en gång och jag kände att jag inte orkade bråka mer så hon fick springa lite som hon ville.
Med att hon blir som en tickande bomb menar jag inte att hon kastar sig iväg utan att lyssna alls eller att hon börjar bocka och försöka slänga av mig. Nej, inte alls! Det är liksom svårt att förklara, hon får en sådan stressad energi att hon lägger av att lyssna på de små hjälperna, hon liksom bara stänger av. Men hon lyssnar ändå på avsaktningshjälperna även om jag måste ta hårdare i henne än vanligt. Om hon dessutom känner att jag håller på att åka av så saktar hon liksom av, och väntar på att jag ska hitta balansen igen. Men samtidigt har hon så mycket stress i sig ibland att det känns som om hon bara vill explodera. Som sagt, svårt att förklara.
Ingen bra ridtur alltså, jag känner mig lite halvkass som ryttare men jag vet ändå att det är och förblir jag och Dottla. Det finns inget annat, det är så självklart. Trots att vi ibland har sådant inre kaos så hjälper vi varandra.
Älskade lilla pålle. Jag är så lycklig över att jag har dig, att du kom in i mitt liv.
Min häst var på otroligt dåligt humör idag. Hon lyckades bita mig och visade allmänt att hon var grinig när jag borstade igenom henne. Men när vi kom in på ridplan och jag började tömköra henne så började hon arbeta superbra. Hon visade inga tecken på ovilja eller så utan hon var verkligen jätteduktig. Dock arbetar jag henne inte i någon form eller så utan jag har enbart fokuserat på att försöka hitta traven och börja hitta ett lugn i traven. När sedan Angie kom och skulle verka Dottla och Wojje så åkte surminen på igen. Hon högg i luften, lyfte bakbenen och svängde mycket med svansen. Dessutom sprakade hon mot Angie en gång! Grrr sa både jag och Angie. Nej det var ingen bra dag för Dottla idag. Inte roligt, varken för mig eller hästen.
Idag red jag ut på min pålle i repgrimman! Det gick hur bra som helst, hon är så underbar min lilla flicka. Sedan tog jag på tränset och arbetade lite med henne inne på ridplan och även där skötte hon sig finfint! Samlade upp sig jättebra och svarade jättebra på sitshjälperna idag! Dock var hon väldigt stel och spänd i tölten så vi jobbade mycket på avslappning och samling idag.
Haha hur står min häst egentligen? Yoga utan anledning? HAHA!
Idag tog jag tag i nackkragen på mig själv och stack ut och red. Det gick fördjävla dåligt och min lilla dam var inte alls på humör för en ridtur, trodde jag!
Jag började med att borsta igenom Dottla, vilket hon tyckte var otroligt skönt! Men när sadeln skulle åka på så åkte öronen bakåt och huggtänderna visade sig. Inte omtyckt alltså. Men eftersom hon är väldigt väluppfostrad -host- så stod hon still och högg enbart lite i luften samt lyfte någon bakhov. Det bör nämnas att min lilla dam står helt lös när jag fixar med henne, hon hade alltså ingen grimma eller så på sig där ute i hagen. Jag ledde henne en bit ifrån hagen innan jag satt upp och första biten gick helt okej. Efter några minuter dök däremot problemen upp. Hon stannade, vände hemåt, stegrade, hoppade runt, vägrade gå, backade osv. och jag kände att ingenting fungerade. Vi pratade helt enkelt inte med varandra. Efter en halvtimmes slit var vi uppe hos grannen (dit brukar det ta ca 5 - 10 min att rida). Tillslut satt jag av, tog av sadeln, bröt av en gren att ha som spö och hoppade upp igen! Min häst blev som förbytt, hon blev glad, skrittade på med glada och långa steg och började FRÅGA mig om saker. Med fråga menar jag att hon istället för att vända och försöka dra iväg började mjukna upp i kroppen och vända sig mot det håll hon ville men utan att slita i tyglarna och om jag bad henne forrtsätta så gjorde hon det. Vilken skillnad! Och jag som mådde så dåligt och blev så ledsen över att vi inte kommunicerade med varandra längre, det var ju bara att ta av sadeln.
Jag red in Dottla barbacka, jag trivs bäst på henne utan sadel. Hon trivs bäst med mig utan sadel. Gosh, jag tror jag ska skita i alla djävla sadelhästmänniskor och bara rida min lilla älskling på vårt sätt. Det handlar om oss, om hur vi är. Inte om dig och din häst med omusklad rygg och ryggproblem!
Hon visar så tydligt när något inte fungerar, det är synd att jag är så dålig på att förstå. Eller inte dålig på att förstå henne, mer dålig på att vara snabb att förstå. Sjukt.
Men efter ridturen fick hon sig en härlig dusch. Det var mer härligt för mig att få en ren häst än för henne att få en kall dusch. Haha! Stackars lilla älsklingen..
Sen jag köpte min nya pisk har Dottla och min kommunikation blivit sämre och sämre. Sist blev hon så arg och irriterad på mig att hon hoppade ut ur padocken. Jag kände mig skitkass och ville bara sluta upp med allt vad hästar heter. Typ. Nej, jag skulle aldrig göra det! Verkligen inte, men jag kände mig så sjukt dålig när min underbara lilla pålle inte ens ville vara med mig. Men idag tog jag med mig min gamla pisk ner och tänkte arbeta lite med henne. Från början sprang hon iväg från mig men efter några minuter ville hon hålla cirkeln runt mig. Hon ville vara med mig, följde mina rörelser och var allmänt fantastisk! Hon stegrade faktiskt några gånger också! Min fina lilla underbara pålle. Det var mitt fel att vår kommunikation försämrades. Det var jag som bytte pisk och antagligen var för "hård" med den! så nu får jag köpa en ny pisk till eftersom den gamla pisken som hon gillar håller på att gå sönder. jag får helt enkelt köpa en likadan!
(Jag använder inte pisken till att skrämma min häst att göra saker! Pisken är en förlängning av min arm som både kan användas som belöning och straff. Det handlar aldrig om att försöka skrämma Dottla! Jag vill ha en lugn häst som lyssnar på mig och som vill kommunicera och komma fram till egna lösningar.)
Jag är kär och går på små rosa moln. Jag är kär, kär, kär i min häst! Jag förstår inte hur hon klarar av att vara så underbar som hon bara är. Jag älskar henne.
Idag löslongerade jag henne inne på ridplanen. Altt fungerade bra, hon var väldigt lyhörd idag. Så började jag "leka" lite mer med henne. Lät henne springa och busa lite som hon ville, fast jag hjälpte till lite med pisken ibland. Hon sprang och vände, kastade sig iväg, vände och så vidare. Jag vet inte om jag gjorde något men plötsligt vände hon upp mot mig, jag höjde händerna och snärtade till lite med pisken och Dottla stegrade sig. Hon blev väldigt fundersam och gick ner igen på en gång och backade för att visa att det inte vaar meningen att stegra "dominant" mot mig. Och då stod hon ändå ca 20 m ifrån mig! Jag lät henne stå still och fundera lite innan vi fortsatte busa runt. Efter en stund provade jag att vända upp henne med vilje och så höjde jag händerna och snärtade några gånger och Dottla dansade upp på två ben. Sänkte pisken på en gång, lät henne komma ner och vila en stund innan jag kallade in henne till mitten och gosade en stund. Jag fortsatte leka och busa och provade då och då att vända upp och få henne att stegra och hon gjorde det efter att jag snärtat några gånger med pisken. Ibland vände hon sig bortot i stegringen för att visa att hon inte ville göra mig ont, och ibland började hon backa direkt när hon kom ner.
Det är galet vad bra jag mår efter att ha "tränat" med Dottla. Nu har jag bara ett fett leende på läpparna och en hel drös med fjärilar i magen som virvlar runt i lycka. Jag älskar min häst!
Idag trotsade jag huvudvärken, som jag haft i två veckor nu, och red Dottla. Hon var inte hundra idag, alltså hon var inte på humör. Jag vet inte vad det är. Om det beror på mig och att min huvudvärk förrvärrar det hela eller om hon helt enkelty inte vill. Hon lyssnar dåligt, går segt och är allmänt inte sitt egna glada jag. Jag tror att hon får vila ett tag till tills inspirationen och viljan kommer tillbaka. Någon uteritt med andra hästar kanske det blir men inget arbete.
Min underbara lilla pålle gick superfint idag när jag markarbetade henne. Jag arbetade henne helt lös, såklart! Och hon började förstå mitt galoppkommando men hon har lite svårt med det i vänster varv. Vi testade även att arbeta lite mot sluta i traven och hon satte under sig riktigt fint där. Jag blir så glad och varm inombords när vi fungerar så bra ihop. Det är näring för själen det! Men vi har fortfarande mycket mycket arbete kvar än. Men hon är bäst i alla fall, min lfina illa älskling...
