Psyk
Jag har precis varit ut och haft ett extremt kämpigt pass med min häst. Idag var precis allting jobbigt för min hästs huvud. Det började med att hon bara skulle bralla, bocka, springa och allmänt inte "fångas" i hagen. Hela tiden lite cirklande runt mig men med det där djävulsleendet lekandes i mungipan, typ. När jag äntligen fick komma fram till pållen och kunde ta med henne in så var hon faktiskt på helt okej humör under tiden jag masserade och borstade igenom henne. När jag sedan kom ut och satt upp så var det bara ut i hagen som Dottla ville, det gick inte att styra åt något annat håll så jag lät henne gå till grinden och gjorde då en volt tillbaka åt rätt håll, hon voltade tillbaka. Kul. Ca 7 - 8 gånger höll vi på så innan hon var villig att gå ut från gården, därefter bestod första delen av ridturen av en djävla massa voltande. Dottla bara spänner till halsen, trycker ut bogen och går dit hon vill, jag sitter då och försöker få henne att räta upp sig och böja sig mjukt och volta tillbaka, så ja, en jädrans massa "volter" blev det. När vi kom fram till en lite större vattenpöl hoppade jag därför av och ledde över henne, vid första vattenpölen försökte hon tvärdra och efter det så stegrade hon och gjorde tjuvryck. Hela hon var helt uppihejsan och vägrade lyssna på mig så tillslut drämde jag ridspöet i backen några rejäla gånger så att fokus låg på mig istället för på flykt och hemfärd. Först då hajjade hon till och tittade på mig med en blick som sa; Liksom vad då!? Och då klappade jag henne lite lugnande på halsen och sen var det bara att gå över pölen, vid nästa pöl behövde jag bara hoppa av så följde hon med. För er som inte känner mig och min häst så bör jag tala om att hon är väldigt speciell! Ibland kaosar allt i hennes värld och då måste man hitta något som får henne att fokusera och tänka efter! Vilket hon gör om jag slår spöet i backen.
När vi då tagit oss förbi alla hemska pölar och tagit oss fram till vägen så slog det totalt slint i skallen och hon stressade enbart. Gosh. det var som att sitta på en tickande bomb, hon ville bara kasta sig iväg men kunde inte fatta galopp riktigt alls, så det var det vi fick arbeta med. Hitta lite mera lugn och stabilitet i hästen, vilket var väldigt svårt. Efter några turer fram och tillbaka efter vägen fattade hon äntligen galoppen och då lät jag henne rejsa på. Då gick det fort men efteråt lyssnade hon väldigt bra! Då fattade hon galopp på en gång och jag kände att jag inte orkade bråka mer så hon fick springa lite som hon ville.
Med att hon blir som en tickande bomb menar jag inte att hon kastar sig iväg utan att lyssna alls eller att hon börjar bocka och försöka slänga av mig. Nej, inte alls! Det är liksom svårt att förklara, hon får en sådan stressad energi att hon lägger av att lyssna på de små hjälperna, hon liksom bara stänger av. Men hon lyssnar ändå på avsaktningshjälperna även om jag måste ta hårdare i henne än vanligt. Om hon dessutom känner att jag håller på att åka av så saktar hon liksom av, och väntar på att jag ska hitta balansen igen. Men samtidigt har hon så mycket stress i sig ibland att det känns som om hon bara vill explodera. Som sagt, svårt att förklara.
Ingen bra ridtur alltså, jag känner mig lite halvkass som ryttare men jag vet ändå att det är och förblir jag och Dottla. Det finns inget annat, det är så självklart. Trots att vi ibland har sådant inre kaos så hjälper vi varandra.
Älskade lilla pålle. Jag är så lycklig över att jag har dig, att du kom in i mitt liv.
Puss och hej, leverpastej!
Kommentarer
Trackback
