Har märkt att blogg.se gjort om så mycket att min egengjorda design på bloggen blivit helt fucked up! Dessutom krånglar det när jag skriver inlägg också och jag har därför valt att byta. Som ni ser är också designen här bytt till en blogg.se design, och den är fortfarande konstig.
Så; efter gårdagens fina promenad fick jag med mig Dottla hem och in i stallet där jag borstade igenom henne och tog på tränset. Red iväg (barbacka som alltid) och så länge var allt frid. Dottla gick på hyfsat tills vi kom ut på ängen bredvid mitt hus, där började tjrvet. Hon spände till, snodde runt och vänster och stängde av högersidan. Jag kände mig extremt dålig som inte fick någon som helst kontakt med min häst, vi bara bråkade. Efter många om och men och efter lika många snurrar så tog vi oss äntligen ut på vägen och upp förbi Gunnar Kristofferssons hus. Med en askass känsla i magen fortsatte vi ut på ängen bredvid hans hus och vi tog oss nästan ända fram till skogen innan nästa släng av snurrar kom. I ca 10 minuter satt jag och försökte få kontakt med min häst samtidigt som jag själv mådde dåligt. Otroligt dåligt. Jag hade lust att grina. Men då började jag prata med mig själv. (Hej schizo?)
- För i helvete Bella, sätt igång och rid hästen. Använde sätet, lossa upp och mjukgör. RID för i helvete RID! Skärp till dig, prata med henne. Lås upp. Skit i att det går skit nu och fokusera. Bra där. Rid på en volt, mjuka upp, ställ om. ANVÄND SÄTET, forma henne. Men RID då. "Slit" henne inte i munnen utan ge efter själv först.
Så efter 20 minuter till ute på den där djävla ängen så tog vi oss upp på vägen med en något mjukare och något mindre låsande häst.
Några fler snurrar blev det såklart men vad gjorde det? Jag började hitta mig själv igen, hitta tillbaka till våran kommunikation.
Efter en stund på vägen så stack vi in i skogen och red lite halvt planlöst och utan stig men följde ändå vägen, där kom lyssnandet tillbaka på riktigt. Hon slutade att bara stänga av och började verkligen lyssna på min sits igen. Det kändes så sjukt underbart när det gick uppför mig att mitt pepptalk med mig själv faktiskt fungerade och gav resultat, att jag faktiskt RED henne oavsett om det gick bra eller dåligt. När vi kom ut till vanliga vägen blev det en härlig galopp och sedan avslutade vi och gick hem ock så fick pållen en genomgående stretch och massage.
Jag skulle ta ut henne ur hagen, utan grimma och grimskaft. Fram till grinden fungerade det bra, öppnade, släppte ut henne. Dottla ställde sig och åt medan jag stängde grinden. Jag började då gå fram till henne och då promenerade hon iväg med mig. Över grannens gård, över lilla ängen, ut på stora nedanför oss. Japp. Kul. Jag fick komma ca 5 meter nära innan hon började gå igen. När vi var på ängen nedanför vårt hus tog jag upp mobilen som ni ser resultatet av här ovanför. Och det är våra hundar som står för ljudeffekterna i bakgrunden.
Tanken var alltså att ta med henne in i stallet och ta av täcket som precis gick sönder när jag kom. (Sjukt roligt att ha en häst som hatar täcken). Men så blev det ju inte. Efter en stunds promenerande "hästjagande" fick jag komma fram och hämta henne. Great. Haha. Då blev det en ridtur men den måste få ett eget inlägg! ;)
Igår hämtade jag in Dottla helt lös från hagen vilket fungerade riktigt bra. Dock lite väl grässugen var hon kanske. Men det får vi träna på, fokus på matte = kel plus lite gräsätande = glad häst. sedan fixade jag iordning henne, satte på reflexer osv. Då kom mamma ner med hundarna och vi stack uit på en promenad. Eller ja, jag red utan träns och mamma gick med hundarna. Det gick också bra, men som sagt; hon fokuserade lite väl mycket på gräset. När vi kom in i skogen (vi gick Kristoffersson rundan så vi gick längs vägen iaf) Så lyssnade hon bättre och bättre. Stolt Bella. Dock hängde stoltheten inte i sig så länge då hästen drog ut på ängen vid Gunnar Kristoffersson. Vi, dvs jag, kämpade på oss framåt, medan Dottlamest försökte stanna och äta. När vi tagit oss till slutet av ängen så tvärvänder Dottla och sticker iväg i full galopp. Faaaan tänker jag men känner mig lugn i alla fall. Hon har ALDRIG försökt att kasta av mig så på den fronten var det lugnt. Men stopp, det gick inte. Det lyssnade hon inte alls på. Jag försökte sitta till riktigt och dra i stiglädret som fått agera halsring men ingenting fungerade. Tillslut gav jag liksom upp och trillade av, då tvärnitade hon. Oj, matte, ligger du där? Sorry. Hon nosade lite på mig jag satte mig upp och sträckte mig efter halsringen. Precis när jag fick tag i den så var det något läskigt i skogen och min vackra islänning brakade iväg igen. Något som bör nämnas är att det var mörkt ute och att det blåste. Inte den bästa ideen då alltså, Bella!?
Jaha tänkte jag och började vandra hemåt. Då står väl hästen hemma på gården redan? Men så var det inte. Ca 150 meter ifrån mig (på andra sidan om Gunnars hus) så stod hon lugnt och betade och väntade på mig. Jag gick fram och flyttade bakdelen lite och så hörde jag mamma ropa. Ropade tillbaka att jag mådde bra och att jag hittat Dottla.
Vi började vandra hemåt och pållen vandrade lydigt med oss. Hon stannade när jag stannade och började gå när jag gick. Härligt tänkte jag och kände mig gladare igen. (Jag var aldrig arg på henne, men man kan kännas sig lite dålig ibland.) Men så fort vi kom ner till ängen utanför oss var det bara en tanke i min hästs huvud; MAT! Kontakten försvann och hon ignorerade mig ganska saftigt. Efter att ha fått henne att följa med en bit, x antal gånger, och hon bara sprang tillbaka ut i ängen igen så tog jag tag i halsringen och ledde henne till stallet vilket gick super. Knashästen. Jag blir så arg och irriterad på mig själv. Hur gör jag för att bli intressantare för min häst? Hur gör jag för att hamna i hennes fokus? Vara i princip det bästa hon vet?
Aja, hon fick hoppa i täcket och springa ut i hagen sen. Skitdag men tillsammans med älsklingshästen!
Lika glad var jag för det men gladast var nog Dottla!
Att släppa kontrollen och att inse att kommunikationen ändå fungerar okej är otroligt upplyftande. Idag gick jag ut i hagen och tog på Dottla tränset men utan tyglar. Sedan jobbade vi oss igenom hagen och ut i friheten. Ut utanför stängslet, helt lös, fick hon gå. Vi tog en liten promenad och jobbade sedan på ängen bredvid hagen, och det fungerade bra. Hon har lätt att flyta iväg, tappa fokus och bli otroligt matglad men vad spelar det för roll? När hon kan följa med ut på en promenad i det fria utan någonting? Haha. Otroligt glad. Stark glädje. På slutet tog jag till och med av tränset helt. Underbart. Myshästen!
Efter den mysiga uteritten så bestämde jag och Elin oss för att ta ut de andra två småknäppisarna också. Sagt och gjort, Elin tog ut Sia och jag tog ut Tru' med sadel, repgrimma och träns. Vi gick samma väg som vi red och när vi vek av från vägen och in i skogen så satt jag upp på Tru'. Även idag var hon riktigt duktig men också busigare. Det blev kanske 8 bocksprång under "ridturens" gång, plus en stegring. Men det var inte mer än två bockningar på en gång, vid varje tillfälle. Förutom bockningarna så gick allt super. Hon stannade och lyssnade bra även idag och var allmänt mysig.
Ett fleecetäcke, ett stigläder runt Dottlas hals och två ridspön var dagens utrustning. Det började med att Dottla sprang iväg med mig när jag suttit upp. Hon galopperade iväg till en hagöppning och stannade där. Jag försökte få kontakt med henne och vi tog oss tillbaka till stallet, men en del snurrande och virr blev det. Elin väntade lugnt med Wojjedojje vid stallet, så jag hoppade av Dottla och hjälpte till att spänna sadelgjorden. Sedan hoppade vi upp på våra tappra springare och Dottla lugnade ner sig. Vi följde vägen ner mot sjön/sommarstugorna och Dottla lyssnade faktiskt ruskigt bra för att vara första gången utan träns UTE! Jag blir så stolt över oss. Visst, vi var överallt i början och kontrollen sket vi i, men sen efter en stund fungerade det så bra. Och Wojje skrittade så lugnt trots mitt intressanta påhitt med Dottla.
Min tanke idag var att eftersom vår kommunikation på senaste tiden varit så upp och ner gående så kände jag att vi släpper den där jäkla kontrollen, låter det gå som det går. Och det gick bra. Hon sprang iväg i början men sen var det som om det gick upp ett ljus att jag inte tänkte eller kunde tvinga henne till någonting. Då var det plötsligt jättekul att få vara ute. Att få vara med. Härliga och ljudliga frustanden och öronen framåt.
Dock blev älsklingen extremt sur efter ridturen, när jag skulle ta ut Tru'. Så förbannad över att hon inte längre stod i mitt centrum just då. Hon högg efter Tru' och var allmänt bitchig. Men hon är och förblir min älskade älskling. She's the only one for me!
Det är andra gången i mitt liv som jag klipper en häst. Det är första gången någonsin Dottla blir klippt/rakad. Kort och gott, hästen stod inte still, jag är en newbie och det blev skitfult! Men hästen fick en sjujäkla gång efteråt.....
Idag drog jag och letade jag reda på vår gamla klippmaskin och släpade ner den till stallet. Där fick Lasse titta på den och vi konstaterade att vi behövde leta fram två skruvar. sagt och gjort, vi letade och letade. Och letade lite till. Så! Efter många om och men så hittade vi två skruvar som passade. HURRA! Då var det dags att testa maskinen och självklart så fungerade den inte. Den surrade till och dog. Lasse fick pyssla och pilla lite på den men han hittade liksom inget fel, men vi konstaterade att det är glapp någonstans i sladden. Vi hittade bara inte var. Så jag gick till grannarna Kerstin och Kenneth och knackade på, frågade om de hade någon klippmaskin och det hade de! Och den fungerade också!
Då var det bara att plocka in min gråa lilla dam och börja klippa. En enkel match tänkte jag då Dottla ofta är orädd när jag håller i läskiga saker. Ack så fel jag hade. Jag hade satt fast henne med ett enkelt grimskaft under hakan och min plan var att endast raka halsen eftersom det är där hon svettas men efter x-antal stegringar, hopp och snurrar så kom jag nog nära att jag kunde börja klippa magen. Hon stod still en stund sedan var det bara att snurra, hoppa och stegra en stund till innan jag fick klippa i 5 min till. Ja så gick det alltså till. Det blev en helkroppsklippning då jag jobbade mig från mitten och bakåt och sist framåt. Vilket var det som fungerade bäst eftersom jag inte fick komma i närheten av halsen från början. Hela klippningen tog ca 3 -4 timmar och hon var inte lugn en endaste stund under hela klipppningen. När hon väl stod still och lät mig klippa så var hon spänd i hela kroppen. Så det här med klippning kommer att tränas på flitigt i vinter. Trots att hon är så lättstressad och spänd så är hon så otroligt underbart snäll, för hon kan tjorva så otroligt mycket mer om hon verkligen vill. Men hon litar ändå så pass på mig att hon försöker lugna sig en stund. Så nu är min lilla gråa mördrömsponny en nakenfis...
Nyklippt nakenfis
Nyklippt nakenfis
Nyklippt nakenfis!
Kolla in hennes mörka ben och hennes ljusa kropp, innan var hon bara aningens ljusare över hela kroppen än benen, men lite ljusare ju längre upp och fram på kroppen man tittade!
Hon är otroligt duktig och hon är en svår häst. Hon är min bästa vän samtidigt som hon är som ett hemskt litet småsyskon som retar gallfeber på mig. Jag älskar henne och jag kommer aldrig tillåta det att vara på något annat sätt än vi två.
Igår gav jag mig på ett försök att rida Dottla, det gick käpprätt åt helvete. Jag började att rida med stången men det fungerade inte, vi bara snurrade ute på ängen och jaag fick ingen kontakt med henne vilket gjorde att jag var tvungen att ta rätt hårt i henne ett par gånger så då hoppade jag av, gick hem och bytte bett till mitt tredelade. Men det fungerade fortfarande inte. Efter 40 minuters arbete (allt som allt) så var Dottla sjöblöt av svett. Vi uppnådde ingen kontakt under hela passet utan hon stressade enbart och vägrade lyssna. Dessutom kunde vi nästan bara snurra/ gå på volt åt vänster. Försökte jag byta håll så spände hon till, stängde av och gick hemåt. Inte en bra dag alls alltså.
Min tanke var att ta en lugn, kort och dressyrinriktad uteritt, men så blev det ju inte. Som sagt, vi bara snurrade och snurrade och snurrade lite mera. Hon lyssnade inte på sitsen och knappt på tygeln, så efter 40 minuters slit gav jag upp, hoppade av och ledde hem henne. Jag mår skit när vi har sådana här dagar, när hon stressar, stänger av och vägrar vara kontaktbar. Jag vet inte vad jag ska göra, men någon gång så löser vi det nog. Hittar problemet.
Men efteråt så fick hon en härlig stretch och massage. Men det märks att det är något som spökar då hon bet mig. Knäpphästen. Men men. Jag älskar min dam ändå... ;)
Idag tog jag in alla hästarna, borstade igenom Tru', tog på sadel, repgrimma och träns och så stack jag ut och gick. Tru' gick hur lugnt och fint som helst med sadeln. Efter ca 5 min promenad märkte jag att sadeln glidit lite så jag rättade till det och spände sadelgjorden, då bockade hon två gånger innan hon slappnade av och gick lugnt igen. Vi gick ner till sjön där hon fick beta lite.
Sedan vandrade vi hemåt igen. Men då valde jag att gå in i skogen med henne istället för att följa vägen. Väl inne på skogsstigen hoppade jag upp, lät henne ta några steg och hoppade av. Fortsatte promenera en bit och gjorde om samma sak igen. Andra gången så bockade hon en gång men annars var hon totalt kolugn så efter kanske 4 - 5 upp och av-sittningar så satt jag upp och satt kvar. Jag satt kvar hela vägen hem igen då och det gick hur bra som helst. Hon svarade jättebra på stannahjälpen via tyglarna och sitsen. Nu från början har jag fäst tyglarna genom bettringen och i själva repgrimman, alltså inte alls i bettet utan bara igenom bettringen till grimman.
Jag är otroligt stolt och glad över detta! Duktiga lilla häst!
